Fortsätt till huvudinnehåll

Stötta och hjälpa eller curla och stjälpa

Några reflektioner kring hur och varför elever löser problem genom att dumpa dem i lärarens knä.

Barn föds hjälplösa. De har förhoppningsvis föräldrar närvarande som kan stötta och hjälpa, eller curla och stjälpa. En del ungdomar har övertro till vuxna och tror att problem löses genom att meddela en vuxen i närheten. Barn fostras i att tro att detta är den bästa lösningen tyvärr.

Jag har inom ett specifikt område sagt till mina egna barn att jag när de har ett fungerande språk får de lösa sina egna problem. Området är konflikthantering. Syskon bråkar och vad skulle vara bättre träningsplats för barn att träna konflikthantering än på det egna syskonet. Det finns en grundkärlek och ett starkt band att stå på. Riskerna är små. Det finns en vuxen som kan kliva in om det skulle gå för långt eller inte fungera. När mina barn var 6 och 9 år sa jag "Hädanefter kommer jag inte lösa era bråk, om ni vill ha lugn och ro får ni själva komma på hur man kommer överens och beter sig för att båda ska ha det bra. Ni kan det mesta redan, det vet jag. Nu får ni ta ansvar för att det inte startas en massa bråk mellan er här hemma. Och om det ändå blir bråk får ni ta konsekvenserna själva."

Efter två veckor upphörde 99% av allt bråkande.

När mina barn fick mobiltelefoner sa jag samma sak. "Jag kommer inte hålla reda på er telefon, jag kommer inte ladda den eller laga den, men inte heller skälla om ni slarvar med den. Är den borta får ni ingen ny, går den sönder får ni inte en ny." När de hade haft sönder sin första telefon och blivit tvungna att köpa en mycket sämre och fulare telefon för den egna veckopengen behandlas nu telefonen som en ädelsten, den är alltid på sin plats, laddad och repfri. För en vecka sedan sprack glaset trots allt på ena tjejens telefon, men inte ett ord har sagts om att jag ska fixa den, att hon behöver ny skärm eller liknande. Min enda roll, vilket jag också påpekade var att "om ni använder telefonen som TV och skärmandet blir så mycket att ni slarvar med städning av rummet, läxor, inte kommer till middagsbordet, stör andra i familjen så tar jag den och ni får tillbaka den nästa dag.

Jag har inte behövs diskutera mobilanvändandet en enda gång sedan dess.

När mina barn önskar börja på olika aktiviteter gäller samma principer. Jag hämtar och skjutsar inte, såvida jag inte själv uttryckligen säger att jag gör det. Och jag är noga med att aldrig göra det två gånger i rad, då det lätt tolkas som en vana hos barn, och gör att tredje gången förväntas det. Tänk bara på de gånger ni har åkt på semester två år i rad till samma mysiga ställe. Tredje året förväntar sig barnen att ni självklart åker dit igen. "Vi gör ju alltid det! Det är en tradition!"

Men tillbaka till grundfrågan.

Igår kom en elev fram till mig och sa "Jag har glömt min dator hemma, vad ska jag göra?" Sedan stod han bara där och väntade på ett svar.
Min instinkt, varandes lärare, var att ge ett alternativ, en lösning, i form av annat arbete på papper, skriva ut något, hämta något, leta upp en lånedator eller liknande. Men jag hejdade mig och tänkte på mina barn. Eleven vill, ska tilläggas, dessutom höja sina betyg i mina ämnen. 
Jag sa "Du har ett problem som gör att du inte kan göra ditt jobb. Problemet är skapat av dig själv. På vilket sätt löser sig problemet genom att du lägger det i mitt knä?"
Eleven förstod vad jag sa, och gav till svar: "Jag ville bara att du skulle veta."
Jag förstod syftet och svarade "Det finns saker jag och du kan diskutera och komma någonstans med, saker som visar dina kunskaper, saker som löser problem, frågor om undervisningen, kunskapskraven mm. Men att flytta egna problem över på andra är inte att kommunicera. Jag kan inte göra någonting med den här informationen."
Frustrerande och irriterande och pretentiöst svar, jag vet, men jag försökte få fram mitt budskap.

Det slog mig senare att det mesta av kommunikationen med elever är av den här sorten. Överflyttning av problem. En förväntan att andra ska lösa saker åt en. Ett inlärt beteende och idé om att den egna uppfattningen, den egna problemlösningsförmågan inte är första steget. Kanske saknas problemlösningsförmåga för att vuxna alltid har tagit över problemet, och barnet därmed har sett det som den enda vägen.   
- Jag förstår inte det här talet - har du läst instruktionen och förklaringsrutan? - Nej!
- Han slog mig! - Varför det? - För att han är dum! Säg till honom! - Vad gjorde du då? - Inget!
- Jag hittar inte mina nycklar!
- Hur går det för mig i Svenska?

Nu är steget inte långt att diskutera ursäkter

- jag är trött
- jag hann inte göra läxan
- min dator är urladdad
- jag har ingen penna
- min bänkkamrat stör mig
- jag har ont i huvudet
-


Och så kan man diskutera ordet förlåt




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nej, man kan inte alltid plugga sig till ett A!

"Man ska väl kunna plugga sig till ett A!?" Frågan ställs ofta av elever som tycker att lärare inte ska kunna begära av elever att de ska prestera på A-nivå hela tiden, varje lektion. De anser att det räcker att "komma till proven" eller klara proven. Frågan har stötts och blötts av många under lång tid och orskar ofta dispyter mellan både lärare-elev och lärare-förälder, ibland till och med lärare-lärare.  Sanningen är att många gånger kan man tyvärr inte plugga sig till ett A. Eller, det beror på vad man menar. Om man med "plugga" menar lära sig och sedan komma ihåg och fortfarande kunna, samt visa att man kan det, så är svaret: Ja! Men ofta betyder frågan inte det, utan istället: "Jag har pluggat till provet, och gjort mina läxor, och fått bra resultat på de delarna alltså borde jag få A!" Du som tillhör denna kategori kan säkert förvänta dig ett bra betyg i ämnen, med lärare, som betygsätter prov och läxor. Men frågan kräver så många fö...

Det är du som lär dig!

Egentligen behövs inte skolan. Eller hur? För visst är det du själv som lär dig och inte läraren? Visst var det du som lärde dig gå och du som lärde dig prata? Visst var det du som lärde dig cykla, springa, hoppa, bygga sandslott, gräva, klättra i träd? Du läste inte någon bok om hur man cyklade och sedan, vips! så satte du dig upp i sadeln och cyklade. Hjärnan är ju så beskaffad att den lär sig själv. Det allra mesta kan du lära dig själv. Det enda du egentligen behöver göra är att upptäcka att det går att göra, sedan eventuellt titta och härma, och kanske träna en hel del, ibland väldigt mycket och länge. När du lär dig ett nytt språk kan du sällan bli flytande genom att läsa grammatiken. Inte heller kan du lära dig alla ord du behöver, alla uttryck, de kulturella skillnaderna genom att gå på två, ibland ganska oinspirerande och okoncentrerade lektioner, i veckan, under dagar när du även har flera andra ämnen att fokusera på. Du som försöker lära dig ett nytt instrument vet att...