Egentligen behövs inte skolan. Eller hur? För visst är det du själv som lär dig och inte läraren? Visst var det du som lärde dig gå och du som lärde dig prata? Visst var det du som lärde dig cykla, springa, hoppa, bygga sandslott, gräva, klättra i träd? Du läste inte någon bok om hur man cyklade och sedan, vips! så satte du dig upp i sadeln och cyklade.
Hjärnan är ju så beskaffad att den lär sig själv. Det allra mesta kan du lära dig själv. Det enda du egentligen behöver göra är att upptäcka att det går att göra, sedan eventuellt titta och härma, och kanske träna en hel del, ibland väldigt mycket och länge.
När du lär dig ett nytt språk kan du sällan bli flytande genom att läsa grammatiken. Inte heller kan du lära dig alla ord du behöver, alla uttryck, de kulturella skillnaderna genom att gå på två, ibland ganska oinspirerande och okoncentrerade lektioner, i veckan, under dagar när du även har flera andra ämnen att fokusera på.
Du som försöker lära dig ett nytt instrument vet att det inte är gitarr- eller pianoläraren som, genom sina 40 minuter i veckan kommer att få dig att stå som älskad artist på scenen på Friends Arena spelandes perfekt och felfritt inför tiotusentals applåderande åskådare. Du vet att det är alla timmar du lägger på träning mellan lektionerna som kommer att få dig dit. Lärarens enda del i det hela är att utmana dig, och genom praktiska tips och strategier få dig att fatta hur du snabbast tar dig dit, så att du hinner innan du blir pensionär. Lärarens uppgift är kanske också att hålla dig igång även när du tappar lusten och orken, att inspirera dig när det går dåligt och vägleda dig igenom svårigheter, att hitta nya utmaningar som gör att du hittar din egen stil, och vill fortsätta lyckas. För, eller hur, visst lär han dig egentligen inte? Han visar och ger dig uppgifter, hen ger dig en anpassad steg-för-steg upplägg som är effektivare än om du skulle tränat hemma alldeles själv. Men du skulle rent teoretiskt kunna klara det själv. Det skulle bara ta längre tid, och risken för att du skulle ge upp och lägga av skulle vara större. En dålig lärare kan ju faktiskt få dig att ge upp även om du själv vill lära dig.
Det är alltså du som lär dig!
Fundera på hur mycket tid du lägger på olika saker i ditt liv. Hur mycket tid går åt till dataspel, tv, åka buss och tåg, städa, äta, läsa, etc.? Det är mängden tid du lägger på varje sak som är avgörande, i kombination med graden av utmaning. Dataspel är perfekt utformade här, svårighetsgraden ökar lite hela tiden, men inte så mycket att du helt misslyckas, utan att du fortsätter kämpa för du är ju så nära, och efter inte alltför lång tid lyckas du, och den belöning du får är direkt och omedelbar, den består inte enbart i lyckokänslan av att ha vunnit, du får säkert fler poäng, nytt "skin", pengar, nya möjligheter och sedan en ny utmaning, som du tar dig an med glädje eftersom endorfinerna (kroppens glädjeämnen) fortfarande pumpar i dig.
Funder nu på vad du är bäst på. Vad kan du redan så bra att du inte ens behöver tänka på det?
Varför lär vi oss inte mer då? Och snabbare?
Ett annat fint designad sak med spel är att det inte finns några alternativ. Även om utmaningen blir alltför svår ibland så finns det inget alternativ. Du har bara att välja på att fortsätta spela eller sluta spela spelet helt och hållet. Om vi skulle vilja lära oss att äta med pinnar t.ex. så finns det genast ett lättare alternativ - kniv och gaffel. Alltså, om vi testar att äta med pinnar, och det inte funkar alls, våra finmotoriska muskler i fingrarna fattar ingenting, och du får inte i dig mer än en ett riskorn per tugga, då byter du ganska snart till kniv och gaffel igen. Försvarmekanismen i din hjärna skapar även en rsäkt för att slippa "Gud va korkat att äta med pinnar, man får ju inte upp ens hälften så mycket mat som med gaffel!" vilket gör att du helt släpper tanken på att lyckas lära dig det, även om önskan om att kunna finns kvar någonstans.
Det finns alltid alternativ i den verkliga världen. Vi fortsätter leva vidare inom nästan alla områden även om vi struntar i att lära oss en viss sak. Allt vi egentligen behöver kunna för att leva lär vi oss som små barn, innan vi ens har en medveten hjärna som kan "tröttna" och lägga av, och ge upp.
Hjärnan är ju så beskaffad att den lär sig själv. Det allra mesta kan du lära dig själv. Det enda du egentligen behöver göra är att upptäcka att det går att göra, sedan eventuellt titta och härma, och kanske träna en hel del, ibland väldigt mycket och länge.
När du lär dig ett nytt språk kan du sällan bli flytande genom att läsa grammatiken. Inte heller kan du lära dig alla ord du behöver, alla uttryck, de kulturella skillnaderna genom att gå på två, ibland ganska oinspirerande och okoncentrerade lektioner, i veckan, under dagar när du även har flera andra ämnen att fokusera på.
Du som försöker lära dig ett nytt instrument vet att det inte är gitarr- eller pianoläraren som, genom sina 40 minuter i veckan kommer att få dig att stå som älskad artist på scenen på Friends Arena spelandes perfekt och felfritt inför tiotusentals applåderande åskådare. Du vet att det är alla timmar du lägger på träning mellan lektionerna som kommer att få dig dit. Lärarens enda del i det hela är att utmana dig, och genom praktiska tips och strategier få dig att fatta hur du snabbast tar dig dit, så att du hinner innan du blir pensionär. Lärarens uppgift är kanske också att hålla dig igång även när du tappar lusten och orken, att inspirera dig när det går dåligt och vägleda dig igenom svårigheter, att hitta nya utmaningar som gör att du hittar din egen stil, och vill fortsätta lyckas. För, eller hur, visst lär han dig egentligen inte? Han visar och ger dig uppgifter, hen ger dig en anpassad steg-för-steg upplägg som är effektivare än om du skulle tränat hemma alldeles själv. Men du skulle rent teoretiskt kunna klara det själv. Det skulle bara ta längre tid, och risken för att du skulle ge upp och lägga av skulle vara större. En dålig lärare kan ju faktiskt få dig att ge upp även om du själv vill lära dig.
Det är alltså du som lär dig!
Fundera på hur mycket tid du lägger på olika saker i ditt liv. Hur mycket tid går åt till dataspel, tv, åka buss och tåg, städa, äta, läsa, etc.? Det är mängden tid du lägger på varje sak som är avgörande, i kombination med graden av utmaning. Dataspel är perfekt utformade här, svårighetsgraden ökar lite hela tiden, men inte så mycket att du helt misslyckas, utan att du fortsätter kämpa för du är ju så nära, och efter inte alltför lång tid lyckas du, och den belöning du får är direkt och omedelbar, den består inte enbart i lyckokänslan av att ha vunnit, du får säkert fler poäng, nytt "skin", pengar, nya möjligheter och sedan en ny utmaning, som du tar dig an med glädje eftersom endorfinerna (kroppens glädjeämnen) fortfarande pumpar i dig.
Funder nu på vad du är bäst på. Vad kan du redan så bra att du inte ens behöver tänka på det?
Varför lär vi oss inte mer då? Och snabbare?
Ett annat fint designad sak med spel är att det inte finns några alternativ. Även om utmaningen blir alltför svår ibland så finns det inget alternativ. Du har bara att välja på att fortsätta spela eller sluta spela spelet helt och hållet. Om vi skulle vilja lära oss att äta med pinnar t.ex. så finns det genast ett lättare alternativ - kniv och gaffel. Alltså, om vi testar att äta med pinnar, och det inte funkar alls, våra finmotoriska muskler i fingrarna fattar ingenting, och du får inte i dig mer än en ett riskorn per tugga, då byter du ganska snart till kniv och gaffel igen. Försvarmekanismen i din hjärna skapar även en rsäkt för att slippa "Gud va korkat att äta med pinnar, man får ju inte upp ens hälften så mycket mat som med gaffel!" vilket gör att du helt släpper tanken på att lyckas lära dig det, även om önskan om att kunna finns kvar någonstans.
Det finns alltid alternativ i den verkliga världen. Vi fortsätter leva vidare inom nästan alla områden även om vi struntar i att lära oss en viss sak. Allt vi egentligen behöver kunna för att leva lär vi oss som små barn, innan vi ens har en medveten hjärna som kan "tröttna" och lägga av, och ge upp.
Kommentarer
Skicka en kommentar